2013-05-13 00:55
Arkivbild//Foto: Fredric Berggren//Fredrixzon.se
Allerum. I fredags skulle bli en bra dag med mycket fotograferande. Jag var ute på flygfältet på fömriddagen och fotograferade IMAC Cupen och det gick bra och en del bilder blev det. Nästa fotografering var med Kelly ute vid Rebeccas stall. Där finns många fotomöjligheter och vi hade planerat ett par olika ombyten till de olika ställena vi skulle fotografera på. Vi började med skjulet och träden som höll på att slå ut medan vi väntade på att Rebecca och Steffi skulle komma med hästen så vi kunde göra plåtningen med hästen och bland annat en fin långklänning. De kom efter en stund och det var dags att byta location. Vi gick till vägen där det skulle ske och vi började fotografera. Efter ett tag kände Kelly sig klar och vi skulle ta ett par andra kläder också och när hon hoppade upp på hästen för andra gången så blev hästen rädd för något och gick runt i en cirkel och sedan blev det full galopp. Redan då visste jag att det skulle bli en riktig mardröm, eftersom att jag nästan varit med om samma situation själv. Dock var detta barbacka och inga skydd för huvud eller rygg.
Att springa ifatt en häst är nästan omöjligt men det var bara att springa på, det var en bra bit till stallet. Steffi sprang iväg först och jag hack i häl. När vi kom fram till stallet låg hon i gräset. Vi frågade hur det var med henne, hon kände sig rätt så okej trots att hon hade trillat av hästen. Inga skrapmärke eller så direkt. Så vi började gå tillbaka och hade tänkt fortsätta plåtningen när hon efter en stund föll ihop och blev okontaktbar och började krampa. Jag vet att jag hörde att Steffi skrek att jag måste ringa ambulans! Jag handlade snabbt, men det är svårt när man inte riktigt vet var man är och inte heller vet vad gården eller gatan hette. Jag sprang runt och skrek efter hjälp men det fanns ingen. Det kändes som en hel evighet innan jag hittat någon som talat om för mig vad gården hette och vilken adress.
Vi fick uppmaningar från SOS om vad vi skulle göra innan räddningstjänsten anlände till platsen. Det är svårt att se på och inte riktigt veta vad man ska göra vid en sådan här situation. Efter 11 minuter kom en brandbil från Allerum. Rebecca sprang upp till vägen och mötte upp räddningstjänsten och beskrev var de skulle köra. Kelly andades, och det var ett gott tecken. Det hade vi kollat redan innan räddningstjänsten kom. Steffi hade också kollat andra grejer och stabiliserat nacken så gott det gick. Det kändes som att räddningstjänsten från brandkåren inte var till så mycket hjälp utan det var först när ambulanserna från Helsingborg kom som det hände något. Brandmännen sa till både mig och Steffi att kolla om Kelly hade puls och det var ännu mer frustrerande eftersom de borde kunna sådant och de ska inte vi göra. Jag vet inte, men det kändes väldigt fel.
Efter ytterligare ett par minuter kom ambulanserna och svängde in på gården. Ett helt gäng sjukvårdare tog över och man gav Kelly medicin för att dämpa kramperna men det fungerade inte. Hon fortsatte att krampa hela tiden. Man fixerade rygg och nacke och hon lades på en spineboard för eventuella rygg eller nackskador.
De frågade många gånger om vad som hade hänt och undrade varför hon inte hade hjälm och väst. Det är kanske inte så jättevanligt att modeller har det när de gör en modellfotografering. Det ska bara se vackert ut och man tänker inte riktigt på vad som kan hända i slutändan. När alla tester var gjorda var Kelly fortfarande inte kontaktbar och på med blåljusen så for man in till Helsingborgs Lasarett för vidare sjukvård. Nu i efterhand undrar vi varför inte anhöriga fick någon hjälp eller blev tillfrågade hur vi mådde. Jag vet fortfarande inte riktigt om jag har förstått vad som hänt, jag antar att det kommer med tiden.
Jag har aldrig varit med om någon olycka tidigare där anhöriga varit inblandade. Jag antar att mitt handlande har en hel del att göra med att jag tycker att det är intressant att se alla program på tv som handlar om olyckor och så vidare, och att jag har varit på plats och fotograferat och sett sådant tidigare. Jag tror att det har bidragit mycket till hur jag reagerade. Det kändes som att Steffi hade bra koll på läget om vad som skulle göras och det var en trygghet. Men det är verkligen jobbigt att inte kunna få kontakt med någon och inte exakt veta hur man ska bära sig åt för att hjälpa till.
Det kunde ha gått mycket värre än vad det gjorde. Det var skönt att prata en stund med Kelly idag och se hur det var med henne. Det återstår att ta det lugnt och vila, så hoppas vi på att slutföra fotograferingen när hon är helt återställd. Krya på dig! Tack till er inblandade som också hjälpte till, ni vet vilka ni är<3
Photo by Fredrixzon 